Bild från stock.xchng

Den 1 januari 1999 trädde miljöbalken i kraft och ersatte alla till dess gällande miljölagar. Miljöbalkens mål är utan tvekan bra:

  • Vi och kommande generationer ska tillförsäkras en god miljö
  • Naturen har ett eget skyddsvärde
  • Människorna har ett förvaltaransvar
  • Lagstiftningen skall inspirera verksamhetsutövaren

När det kommer till lagens tillämpning ser det tyvärr inte lika bra ut.

Miljöfarlig verksamhet delas in i två kategorier: den ena som endast behöver anmälas och den andra som kräver tillstånd. 2008 ändrades Förordningen för miljöfarlig verksamhet (pdf)

Sedan dess är provborrning efter fossilgas inte längre klassat som tillståndsärende, vilket innebär att det inte behöver hållas samråd med berörda och verksamhetsutövaren måste inte göra en omfattande miljökonsekvensbeskrivning. Provborrningar är alltså endast så kallade tillsyns- eller anmälningsärenden och behandlas därför på kommunal nivå (miljöenheten I respektive kommun) och inte av Länsstyrelsen.

Att borra ner 1000 meter genom uranhaltig alunskiffer likställs alltså med exempelvis en anläggning för torkning av gödsel.

I fallet med provborrningarna i Skåne anlitade Shell SWECO (ett internationellt teknikkonsultföretag) för att skriva anmälan till kommunerna. Det var SWECO:s dokument som låg till grund för kommunernas miljöinstansers bedömning av eventuell påverkan på miljön. Dessa skrivelser är inga miljökonsekvensbeskrivningar, vilket Shell påstår.

Enligt vår lagstiftning skall kommunerna alltså lita på uppgifter från ett konsultföretag som arbetar på uppdrag av exempelvis Shell.

Dessutom ska företaget upprätta ett så kallat egenkontroll-program som ligger till grund för skyddet av miljön. I klartext innebär det att Shell får ansvaret att kontrollera sig själv. Att sedan ansvaret ligger hos verksamhetsutövaren om olyckan är framme, om än endast i 10 år (enligt preskriptionslagen), är inte till någon större nytta för miljön när olyckan väl har hänt.